Syyskuun ekan päivän kunniaksi muistelin vähän mitä viime kuun varrelta jäi mieleen:
– Aamuviideltä koettu auringonnousu telttaretkellä Espoon saaristossa ja Stora Herrön hauska kiintorastikartta.
– Flunssa, joka kiristi hermoja mainiosti sujuneen loppukesän harjoitusjakson päätteksi.
– Ihanat ja hauskat häät Etelä-Ruotsissa, joissa tarjoiltiin niin hyvää olutta, että jopa minä tykkäsin.
– Hieno ja haastava keskarin kisa Göteborgissa maastossa, jossa en ole ennen juossut, mutta jonka päätteksi löysin itseni päivystyksestä tikkautettavana.
– Jännityksen, ilon ja ylpeyden sekoitus, kun odotimme Miian kanssa Annaa viimeiselle rastille ja alkoi olla selvää, että ottaisimme Maailmancupviestin 3. sijan. Joukkueena yhdessä pärjäämisessä on jotain tosi erityistä.
– Tyhjyyden tunne, kun ylitin maaliviivan Maailmancup:in sprinttifinaalissa. Ei lähtenyt. Ei sitten ollenkaan.
– Huvitus, kun Latvian majoituksessamme pöytään kannetaan about viidettä kertaa Pasta Bolognese- annos muutaman päivän sisään. Ilmeisesti väärinkäsitys – olivat tulkinneet että haluamme sitä joka päivä vähintään lounaaksi.
– Ne tuhannet ja taas tuhannet (ainakin siltä tuntui) kaatuneet puut ja kannot, joita Cesiksen seudun maastot olivat pullollaan.
– Latvian leirin viimeisessä treenissä tekemäni reilu 10 min koukun, joka sopivasti pisti nöyräksi ennen viikonloppuna edessä olevaa SM-pitkää matkaa.
Idag är det första september och hösten är väl officiellt här så passade på att fundera lite över vad jag minns av den gångna augusti:
– Den otroligt vackra soluppgången kl. 05 som jag vaknade upp till campandes i Esbo skärgård och den coola kartan över Stora Herrö som vi sprang på.
– Förkylningen som tog på nerverna efter en lyckad träningsperiod.
– Det vackra och roliga bröllopet i Åhus, där ölen som serverades var så god att den föll t.o.m. mig i smaken.
– En rolig och utmanande medeldistans i Göteborg i för mig ny terräng, men efter vilken jag fann mig själv på akuten och kom hem tre stygn rikare.
– Nervositeten, glädjen och stoltheten när vi med Miia väntade på att Anna, sistasträckslöparen i vårt lag, skulle komma till sista kontrollen och det började bli klart att vi skulle kamma hem en tredje plats i Världscupstafetten i Lettland.
– Tomheten efter målgång i sprintfinalen under samma Värdlscuprunda i Lettland. Jag sprang så dåligt att jag inte riktigt visste om jag skulle skratta eller gråta. Inte vad jag hade kommit dit för att göra
– Komiken när vi serverades Pasta Bolognese för åtminstone femte gången under fyra dagar i Lettland då kocken hade förstått fel och trodde vi ville äta det varje dag.
– De tusentals trädstammar som verkade ligga överallt och framförallt i vägen för en i varenda Lettisk terräng vi tränade i.
– Den rejäla 10m min+ misstaget jag gjorde under Lettland-lägrets sista pass, men som fick en att bli lagom ödmjuk inför de i helgen stundande FM-tävlingarna.
-Kirsi
[morgan_share_buttons]
