On to the next one

Siitä on nyt melkein kuukausi kun pakkasin matkalaukkuni täyteen Suomi-kamoja ja juoksukenkiä ja nousin Tartuun menevään lentokoneeseen. Oli MM-kisojen, mun ensimmäisten MM-kisojen, aika. Valmistelut olivat sujuneet hyvin. MM-leirillä tuli paljon onnistumisia ja Jukolan jälkeen tein monta onnistunutta vauhtiharjoitusta. Mieli oli hyvä ja luottavainen. Olin valmis.

Sprintin karsinta juostiin Tartun keskustassa kesäkuun viimeisenä päivänä. Starttasin ensimmäisenä kaikista. Jännää, mutta siistiä. Jalat tuntuivat hieman tahmeilta aluksi ja tein ykköselle vähän huonohkon reitinvalinnan. Sitten homma onneksi lähti sujumaan, juoksu tuntui koko ajan terävämmältä ja maaliin tullessani olo oli tyytyväinen ja helpottunut. Tein sen mitä pitikin- tasapainoisen karsintasuorituksen ja varmistin selvästi paikkani huomiseen finaaliin.

Seuraavana päivänä oli finaalin aika. Vihdoin. Kuinka kauan olinkaan treenannut MM-kisat mielessä ja nyt monen vuoden vaikeuksien jälkeen olin täällä kisaamassa. Siistiä. Lähtöviivalla olo oli levollinen. Jännitti, mutta ajattelin sen helpottavan kunhan pääsisin matkaan. Niin ei kuitenkaan käynyt. Tuntui kuin aivot olisivat toimineet puoliteholla. Löysin hyvältä tuntuvan reitinvalinnan ykköselle, mutta epävarmuus hiipi silti mieleen. Olenpa hidas. Huh kun hengästyttää jo nyt. Alun puistorastit selvitin jokseenkin kunnialla, mutta jatkuva kiireentunne kummitteli taustalla. Vitosrastille homma sitten kosahti lopullisesti, kun juoksin porttikongin ohi, jouduin palaamaan takaisin, hermostuin, en ehtinyt suunnittelemaan seuraavaa pitkää väliä kunnolla ja päädyin kiireessäni lopulta väärän reitinvalinnan. Sen jälkeen suunnistin loppuradan ihan ok, mutta virheet kummittelivat mielessä eikä sitä viimeistä puristusta fyysisesti näin ollen löytynyt. Maalissa olo oli tyhjä. Siinä se nyt oli. Kaikkeni yritin ja silti epäonnistuin.

Nyt, kun kisasta on kulunut muutama viikko, pystyn löytämään siitä jo paljon (jotain) positiivista. Epäonnistuin itse kisapäivänä, mutta kauden aikana olen onnistunut monta kertaa, kun kisalippu kerran irtosi ja mulla oli tosi hauskaa kisoihin valmistautuessa. Viime vuodesta kehitystä on tapahtunut paljon ja karsintajuoksuuni olen ihan tyytyväinen. Kisoja tulee kyllä uusia ja tämän jälkeen nälkää kyllä riittää! Ei tämä elämä eikä urheilu-urakaan vielä noihin kisoihin loppunut.

Uutta matoa koukkuun hainkin jo parilta rastiviikolta, ensin Itävallasta Tyrol 5-daysiltä ja sitten kotiseudulta Merenkurkunrastipäiviltä. Voittoja 2/2 ja ajoittain oikein erinomaistakin tekemistä. Nyt treenit jatkuu ja katse on jo suunnattu kohti elokuun loppua ja Latvian maailmancuppia.

Det är nu nästan en månad sedan jag packade Finland-kitet i min resväska och steg på planet som skulle ta mig till Tartu i Estland. Det var dags för VM i orientering, mitt första VM som senior. Förberedelserna hade gått bra. VM-lägret gav många positiva besked och efter Jukola genomförde jag flera lyckade snabba löppass. Det kändes bra. Jag var redo.

Sprintkvalet sprangs i Tartu centrum sista juni. Jag startade först av alla. Nervöst, men lite coolt också.  Benen kändes aningen sega i början och jag tog ett dåligt vägval till ettan. Sedan började det flyta på och löpkänslan blev också bättre och bättre längs med banan. Väl inne i mål kände jag mig lättad och glad. Jag gjorde det jag skulle – ett kontrollerat kvallopp oh säkrade en plats i finalen följande dag.

Dagen därpå var det då dags för final. Äntligen. Länge hade jag tränat med VM i tankarna och nu skulle jag få chansen att springa efter alla svåra år. På startsträcket kände jag mig lugn. Nervös var jag visst, men jag tänkte att det skulle släppa när jag väl kom iväg. Men det gjorde det inte. Det kändes som om hjärnan inte funkade till fullo. Jag prickade in vägvalet till ettan bra, men kände mig osäker redan på vägen dit. Vad jag är långsam. Det börjar nog kännas ganska jobbigt, redan. Första kilometern i parken genomförde jag helt okej, men kände mig lite stressad hela tiden. TIll femman hände det sedan, en rejäl bom. Jag sprang förbi en portgång och var tvungen att vända. Hann inte läsa in nästa långsträcka ordentligt, tvekade först och tog ett dåligt vägval sedan. Resten av banan sprang jag tekniskt ganska bra, men misstagen fanns kvar i bakhuvudet hela vägen och jag hittade inget bra tryck i steget på slutet. I målet kände jag mig helt tom. Det  var det. Jag gav allt men misslyckades ändå.

Nu när det har gått några veckor sedan loppet kan jag hitta mycket (något) positivt i det också. Trots att misslyckades på själva tävlingsdagen så har jag ändå gjort många lyckade lopp under säsongen för att över huvudtaget få en VM-biljett och dessutom har jag haft otroligt kul på vägen. Jag har utvecklats en hel del från förra året och jag gjorde ett godkänt kvallopp. Det kommer nog nya tävlingar och jag känner mig extremt revanschsugen nu! Det är väl tur att varken livet eller min idrottskarriär är slut ännu.

Sista tiden har jag sökt ny motivation genom att först springa femdagars i Österrike och sedan delta i Kvarkenträffen hemma i Östebotten. 2 totalsegrar av 2 möjliga känns ju riktigt gött. Siktet är nu till näst inställt på Världcupen i Lettland om drygt en månad.