Viime kuukausiin mahtuu niin ylä- kuin alamäkiäkin. Syksy tuntui olevan yhtä ylämäkeä (niistähän mä tykkään haha). Treenit sujui, koulu sujui ja kisoissakin tuli onnistumisia. Kyllä kelpasi. Lähdin into piukeana uuteen harjoituskauteen.
Joulukuun puoleenväliin asti kaikki sujui hyvin ja suunnitelmien mukaan. Hankin voimaa punttisalilla ja mäissä, tein peruskestävyysharjoittelua ja suunnistin varsin paljon. Mutta sitten. Lonkka alkoi tuntumaan ”oudolta”. Juokseminen sattui. Pidin juoksutakoa. Ei auttanut. Lääkäri ja fyssari eivät osanneet sanoa oiken juuta eikä jaata. Turhautti. Joulunaikana keräsin lähinnä hiihtokilsoja ja tammikuukin oli korvaava-painotteinen. Vasta kun aloin epäillä kivun olevanki selästä lähtöisin ja suuntasin kiropraktikon luokse ”naksautteluhoitoon” löytyi ongelman ydin. SI-nivel. Nyt on viikko kivutonta juoksua takana ja hymy alkaa pikkuhiljaa palata jälleen huulille.
Hyvää PK-treeniä on kertynyt selän reistailusta huolimatta. Tämä viikko kului Strömstadissa terveyskeskusharjoittelun ja treenailun puitteissa. Kiva kun koulun ja urheilun yhdistäminen sujuu välillä näin helposti!
Ensi viikolla saan opettella keskustelemaan ja tsekkaan Ljungskilen lenkkimaastot. Ei paha.
Det har gått både upp- och utförs under den senaste tiden. På hösten kändes det att jag tog steg uppåt hela tiden (och jag gillar ju uppförsbackar så det var kul haha). Träningarna flöt på, det gick bra i skolan och jag gjorde många lyckade tävlingslopp. Det var gött helt enkelt. Jag var supermotiverad inför vinterträningen.
Fram till mitten av december gick allt bra och som planerat. Jag inhämtade styrka på gymmet och i backar och körde mycket grundträning och o-teknik. Men sen. Höften började kännas ”konstig”. Det gjorde ont att springa. Jag hade löppaus. Det hjälpte inte. Läkaren och sjukgymnasten kunde inte riktigt säga något vettigt. Jag var frustrerad. Under jullovet samlade jag timmar och kilometrar på skidor och även i januari var jag tvungen att träna mycket alternativt. Först när jag började misstänka att smärtan kanske ändå härstammade från ryggen och gick till en kiropraktor började problemet lösa sig. Det var antagligen SI-leden som hade ”låst sig”. Nu har jag kunnat springa smärtfritt i lite över en vecka och livet börjar te sig positivt igen.
Jag känner att jag fått ihop mycket bra grundträning trots höftbekymret. Den här veckan hade jag vårdcentralspraktik i Strömstad och kombinerade detta med ett träningsläger där uppe. Så kul när det ibland funkar så himla smidigt med kombineringen av träning och studier!
Nästa vecka ska jag få gå en kurs i samtalskonst och hitta nya löpstigar i Ljungskile. Inte illa det.
-Kirsi
[morgan_share_buttons]
