Kesä, joka tuntuu hädin tuskin alkaneen, lähenee kovaa vauhtia loppuaan. Aurinkoa en ole näissä säissä päässyt (ehtinyt) viime kuun aikana ottamaan, mutta kirmailemaan kartta kädessä sitäkin enemmän.
Kesäkuu päättyi pettyneissä merkeissä. Jukolan jälkeen iskenyt flunssa imi mehut niin täysin että Loviisan MM-näyttösprintissä meno oli lievästi sanottuna vaisua. Ensi vuonna jos (ja toivottavasti kun) lähdetään tyttöjen kanssa toistamiseen haastamaan miehiä Jukolan yöhön, täytyy kahden juoksun välinen nukkuminen ja tankkaus hoitaa huolellisemmin.
Sitten oli aika suunnata auton kokka koilliseen Suomussalmelle. Kainuun rastiviikon ja samalla MM-näyttökisojen aika. Mieli oli odottavainen ja innokas. Viimeistenkin flunssan rippeiden kaikottua kroppa tuntui taas hyvältä ja kisanälkä oli huipussaan. No, viikon suorituksia kuvaisi varmaan parhaiten sanat ”ihan ookoo”: Ekassa kisassa maastotyyppi tuntui oudolta. Tokan päivä Huippuliiga-keskarilla meno paikoitellen oikein hyvää, mutta muutama liian iso virhe tuli tehtyä. Kolmannen päivän pitkää jännitin paljon varsinkin fyysisen jaksamisen osalta ja sorruin monin paikoin liikaan passiivisuuteen. Viimeisen päivän takaa-ajokisassa maltti oli ihan hukassa ja pikkukaarroksia tuli jatkuvasti. Parannettavaa siis jäi, roimasti suorastaan, mutta viikko oli oikein hauska, seura ensiluokkaista ja kun oman tekemisen huono taso tympäsi, löytyi seurueesta loistavastikin suoriutuneita joiden puolesta iloita.
Suomussalmelta matka jatkui Syötteelle maajoukkuetalenttien kanssa. Ohjelmassa oli paljon peruskestävyys-treeniä ja ennen kaikkea suunnistusta. Rinnesuunnistustaito on aina ollut meikäläisen heikkous (johtuneeko Vaasan heikohkoista rinneapajista ja sen myötä harjoittelun puutteesta vai mistä) ja Syöte tarjosi ensiluokkaiset puitteet sen harjoittelemiseen ja kehittämiseen. Reilu viikko kului kaavalla train-eat-rest-repeat, jonka jälkeen kroppa huusi lepoa ja suunnistusitseluottamus oli saanut roimasti pönkitystä. Superonnistunut leiri toisin sanoen.
Sittemmin olen nautiskelut mökkeilystä, juoksennellut Espoon rantamaisemissa, leiponut mustikkapaistosta itsepoimituista mustikoista ja tutustunut Tiirismaan ihanan kamalaan mäkeen. Muun muassa. Ensi viikolla matkaan Skotlantiin kisaamaan Scottish 6days-rastiviikolle ja kannustamaan suomalaiset huippusuorituksiin MM-mittelöissä. Oma taso ei vielä kisalippuun riittänyt, mutta kehitystä on tapahtunut niin henkisesti kuin fyysisestikin viime puolen aikana ja uskon, että se näkyy kisasuorituksissakin ennen pitkää (mieluiten tietysti jo pian). Nyt vaan lisää treeniä koneeseen ja lepoa sopivasti niiden väliin.
Sommaren, som knappt verkar ha infunnit sig, närmar sitt slut. Sola har jag inte pga. det dåliga vädret inte kunnat (hunnit) göra, men sprungit orientering, det har jag gjort i mängder.
Juni avslutades med känslor av besvikelse. Förkylningen som jag drabbades av efter Jukola sög ut de främsta krafterna och mitt lopp på VM-uppvisningssprinten i Lovisa var fysiskt värdelöst. Nästa år om (och hopperligen när) vi återigen går in med tjejerna för att utmana männen i Jukola-kavlen, måste jag se till att sova och tanka bättre mellan loppen.
Sedan var det dags att styra kosan mot nordöstra Finland och Suomussalmi där Kainuu orienteringsvecka och VM-uppvisningstävlingarna skulle gå. Jag kände mig ivrig och förväntansfull. Sista snordropparna hade snytits ut, kroppen kändes pigg igen och tävlingssuget var på topp. Nå, veckans lopp kan väl sammanfattas i orden ”helt okej”: På första etappen var tekninken staplande i den annorlunda terrängtypen. På andra etappen fungerade allt bättre, men några större missar på en medeldistans gör att man inte hamnar jättehögt upp på resultatlistan. Inför den tredje etappen och långdistansen var jag väldigt nervös, speciellt över den fysiska biten i den tunga terrängen och detta gjorde att jag blev för passiv i det stora hela och tappade mycket tid på det. På sista etappens jaktstart ade jag inget tålamod kvar för att ge kartläsning tillräckligt med tid och ”håsade” istället och gjorde småmissar till var och varannan kontroll. Det finns alltså mycket jag hade kunnat och skall i framtiden göra bättre, men trots det var veckan väldigt rolig, sällskapet top notch och det var kul att kunna glädjas åt andras bra prestationer när man själv inte lyckades få till det på tävlingarna.
Från Suomussalmi fortsatte resan mot Syöte med talang-landslaget. Grundträning och ffa. mycket o-teknikträning stod på programmet. Sluttningsorientering har alltid varit min stora svaghet (månne beror det på att det inte finns så mycket sluttningar i Vasa-trakten där man kunde ha tränat) och Syöte bjöd på förstaklassiga möjligheter att träna och utveckla den färdigheten. En dryg vecka enligt schemat train-eat-rest-repeat, varefter kroppen skrek efter vila och orienteringssjälvförtroendet hade fått en rejäl boost. Etr riktigt lyckat läger med andra ord.
Därefter har jag njutit av tillvaron på sommarstugan, sprungit runt i Esbo, bakat paj av egenplockade blåbär och blivit bekant med Tiirismaa-backen i Hollola. I slutet på veckan ska jag iväg till Skottland för att springa Scottish 6days-tävlingarna och heja på blåvita löpare i kampen om VM-medaljer. Min nivå var inte tillräckligt hög i år för att förtjäna en VM-biljett, men eftersom utveckling har skett både på den fysiska och tekniska fronten, tror jag bestämt att det ska synas i tävlingsprestationerna också, förr eller senare (helst förr såklart). Nu är det bara att fortsätta träna på.
P.S Käykäähän kurkkaamassa myös VEOpediaan, VEO:n 25-juhlavuoden kunniaksi avattuun sivustoon, jossa kivoja henkilötarinoita ja vähän juttua mustakin! Rekommenderar varmt att kolla in VEOpedia, hemsidor som öppnats för att uppmärksamma VEO:s 25-års jubileum, med många intressanta livshistorier och även en liten grej om mig! http://veopedia.fi/
Ha det gött!
-Kirsi
[morgan_share_buttons]
