Kevätkausi on paketissa ja kesää pukkaa. Tässä vaiheessa mielellään kertoisin kuinka viikonlopun kisojen jälkeen on hyvien suoritusten jälkeen helppo hymyillä ja kuinka itsevarmuus kukoistaa, juoksu kulkee ja suunnistusflow löytyy tilanteessa kuin tilanteessa. Valitettavasti asiat eivät ihan niin duurivoittoisesti ole sujuneet, vaikka paljon hyvää jäikin käteen tulevaa ajatelleen.
Positiivisia juttuja viime viikoilta ovat Tiomila, jossa joukkueemme oli tasaisten suoritusten jälkeen 17., onnistuin omalla osuudellani hyvin ja IFK:n miehet veivät miesten viestin voiton, onnistuneet sprintti-suoritukset Stadi-sprintissä ja Sibelius-sprintissä ja se, että kroppa on kunnossa ja kunto alkaa olla verrattain hyvä.
Mutta.
Kun eka Huippuliigan osakilpailu Prisma-rastien yhteydessä kisailtiin helatorstaina, seisoi viivalla väsynyt Kirsi. Yhdistelmä Tiomila-Stadisprintti-siitepölykausi ei selvästi toiminut. Jo K:lla olin ihan rättipoikkipuhki eikä suunnistusajatuskaan pysynyt millään kasassa. Heino pitkänmatkan rata ja -kisa, mutta paha mieli jäi.
Särkänniemi- suunnistus ja samalla Huippuliigan toka osakilpailu koitti viikkoa myöhemmin eli viime lauantaina. Tunsin itseni hyvin valmistautuneeksi ja odotin kisaa innolla. Haastava rata teki kuitenkin tepposet, otin leiman väärältä rastilta ja hylsy tuli. Vauhtia oli ja sujuvuus suurilta osin tosi hyvää. Harmituksen harmitus.
Eilen kisailtu SM-keskimatka ei myöskään tuonut onnistumisen tunnetta, ei karsinnassa eikä liioin finaalissa. Kroppa tuntui jokseenkin nihkeältä hyvästä valmistautumisesta huolimatta, ja toukokuun alun valmistautumisleirillä hankittu suunnistustatsi Ikaalislaiseen maastoon oli hakusessa. Tuloksena kaksi laimeaa suoritusta ja 23. sija.
Paikka ensiviikon maailman cup- joukkueessa jäi siis tällä kertaa haaveeksi ja harmittaahan tuo, mutta realiteetti vaan on se, että en näillä näytöillä sitä ansainnut. Rahkeita paljon parempaan olisi ollut, mutta en onnistunut pitämään päätä kylmänä näytön paikoissa. Suunnistus on suunnistusta ja ei riitä, että kisassa vetää suurimman osan väleistä hyvin vaan kokonaisuus ratkaisee.
No, nyt olen harmitteluni harmitellut ja todennut, että ei ne tulokset harmittelemalla parane. Kevät on ollut tapahtumarikas, opettavainen ja ennen kaikkea huippuhauska. Nyt haen positiivista energiaa onnistumisista, otan mokista opiksi ja suuntaan katseen kohti kesää ja sujuvia suorituksia.
Vårsäsongen börjar vara vid sitt slut och sommaren knackar på dörren. Just nu skulle jag gärna sitta och skriva om hur fint tävlingarna i helgen gick, hur lätt löpsteget har varit, hur självförtroendet är skyhögt och orienteringsflytet så bra som den som bäst kan vara. Tyvärr så har de allra flesta av mina tävlingsprestationer under våren inte gett så mycket att skryta om resultatmässigt, men med tanke på det kommande så har jag nog ändå en hel del positiva saker att ta med mig också.
Till de positiva grejerna från de senaste veckorna hör såklart Tiomila, där vi tjejer sprang in på en 17. plats efter fem stabila lopp, jag gjorde en väldigt bra sträcka och som ett körsbär på tårtan sprang killarna i IFK hem segern, bra lopp på Stadi-sprintti och Sibelius-sprintti samt det faktum att kroppen är hel och löpformen börjar kännas riktigt bra.
Men. När första deltävlingen i Huippuliiga gick av stapeln på skärtorsdagen var det en trött Kirsi som stod på startlinjen. Antagligen var det kombinationen av två tävlingslopp redan tidigare under den veckan samt en blomstrande pollensäsong som gjorde att återhämtningen inte riktigt fungerade som bidrog till detta. Jag var utslagen redan vid startpunkten och det kändes som att hjärnan var tom på kolhydrater den med och ville inte alls samarbeta. En fin långdistanstävling och härlig utmanande bana, men total flop för min del.
Andra deltävlingen av Huippuliiga gick i Särkänniemi förra lördagen. Jag kände mig bra förberedd och såg verkligen framemot tävlingen. Den utmanande banan visade sig dock vara precis det- utmanande. Felstämpling och diskvalificering i ett annars okej och delvis tom. mycket bra lopp. Beskvikelsernas besvikelse.
FM-medelsdistansen avgjordes igår i Ikalis och min lopp både i kval och final var skakiga. Kroppen kändes seg och orienteringsflytet som så fint fanns där för några veckor sedan då jag var på förberedande läger var som bortblåst. En 23. plats blev det tillslut.
Det blir alltså inga världscup-lopp för mig nästa vecka och visst harmar det, men efter det jag visat upp på visningstävlingarna förtjänade jag inte en plats i laget. Det känns som att jag verkligen kan bättre, men huvudet höll inte då det gällde. Det räcker inte att man springer bra i delar av lopp, det är helheten som räknas.
Nu har jag surat över det gångna och varit besviken på mig själv, men kommit fram till att det tjänar ingenting åt. Det har varit en händelserik, lärorik och framförallt superrolig vår. Nu försöker jag bara hämta positiv energi och motivation av lyckanden, tar lärdom av misslyckanden och blickar framåt mot sommaren och flyt i skogen.
Kirsi
[morgan_share_buttons]
