Viime viikoilla on suunnistuskilsoja kertynyt kiitettävästi, viimeisimpänä Turun seudulla pääsiäisleirin puitteissa. En muistanutkaan kuinka hienoja avokalliomaastoja siellä päin on. Homma on niin sanotusti alkanut sujumaan- kunnes tuli aika kiinnittää se kuuluisa numerolappu rintamukseen lauantaina Saaristorasteilla. Rauhallisuus, maltti ja keskittyminen katosivat kaikki taivaan tuuliin kun lähtöpiippi kajahti ilmoille. En asettanut kisaan edes mitään tulostavoitteita, ainoa tavoite oli suunnistaa määrätietoisesti ja hallitusti, ihan niin kuin treeneissäkin. Ja sujuihan se hyvin ykköselle asti. Lähdin käsijarru päällä melkein liiankin varovasti, mutta toteutin suunnitelman hyvin rastille asti. Sitten en enää malttanutkaan vaan menohalut vei voiton. Mikä ihme siinä on, että harjoituksissa sitä osaa ja muistaa tehdä asiat oikein ja hallitusti, mutta kisoissa yhtäkkiä kaikki unohtuu? Vaikka sitä kuinka hokee itselleen että ”keskity, malta” niin eiväthän nuo sanat itsessään mitään auta, jos ne eivät saa toteudu käytännön tekemisessä.
Mietin asioita välillä ehkä vähän liikaa ja teen asioista, kuten nyt vaikka onnistuneen kisasuorituksen tekemisestä, ihan turhan monimutkaisia. Suunnistushan on loppujen lopuksi tosi yksinkertaista. Ei kisassa mitään ihmeitä tai ylisuorituksia ole tarkoitus tehdä, ei tarvitse hosua eikä stressata, vaan kuuluu suunnistaa ihan samalla lailla kuin harjoituksissakin. Ei se sen kummempaa ole. Muihin vertaaminen tapahtuu sitten suorituksen jälkeen. Metsässä on ihan turha miettiä muiden vauhtia ja tekemisiä, niihin kun ei kuitenkaan voi vaikuttaa. Omaan tekemiseen kyllä ja sitä voikin vain tehdä oman sen hetkisen parhaansa, joka sitten riittää mihin se riittää sinä päivänä. Luulen, että koska kisoja on tässä viime kahden vuoden aikana erilaisten ongelmien puitteissa kertynyt sen verran vähän vie näyttämisenhalu (itselle lähinnä) siinä lähtöviivalla liian helposti voiton siitä olennaisesta- suunnistuksesta. Seurauksena yliyrittäminen ja häslääminen sen sijaan, että tekisin asiat niin kuin treeneissä olen hyväksi todennut. No tätä työstetään, kyllä ne hermot vielä saadaan hallintaan!;)
Nyt ohjelmassa on palauttelua ennen kuin viikonloppuna suuntaamme IFK:laisten kanssa Tukholman seutumille Tiomila-leirille. Silloin aionkin muistaa nauttia ja luottaa siihen, että osaan tehdä asiat oikein. Jalka tuntuu nousevan ihan hyvin ja kunto on nousussa, joten eikun se lippu halkeemaan myös kisoissa!
De senaste veckorna har jag avverkat många kilometrar med kartan i handen. Påskhelgen spenderade jag i Åbotrakten där terrängerna bjöd på fina bergshällar och härliga o-tekniska utmaningar. Det känns som att orienteringsflytet börjar infinna sig allt bättre- eller så kändes det iallafall ända tills det var dags att ställa sig på startlinjen och tävla. Jag sprang Skärgårdsträffen i Pargas i lördags och kände mig lugn inför start. O-teknikpassen hade gått bra. Lugnet, tålamodet och koncentrationen verkade dock försvinna i takt med startklockans pip. Jag hade inga resultatmässiga mål inför tävlingen, ville endast få till ett bra, kontrollerat lopp och orientera lika bra som på träningarna dittills. Ja, det gick väl som planerat fram till ettan men därefter tog ivern över. Jag kutade vidare med tomt huvud och resten av loppet är inget att skryta om. Det är som himla konstigt att man vet att man kan och man vet hur man skall och borde göra för att orientera bra, men då man väl kommer till tävling är det som om man plötsligt glömmer bort allt det förnuftiga och inte alls gör som man planerat…
Jag har en tendens att ibland fundera och ”överanalysera” saker, såsom nu det här med att göra ett lyckat tävlingslopp, och därmed göra saken mycket mer invecklad än vad den egentligen är. Orientering är ju i själva verket väldigt enkelt. Man ska hitta sig fram från start till mål, från objekt till objekt i terrängen. Man behöver inte göra några konstigheter på tävling jämfört med träning. Man kan inte försöka göra allt dubbelt så snabbt som på träning- det blir gjort till hälften då. Man kan inte slarva med kartläsningen och tänka att ”man inte har tid för det då det måste gå fort” och bara springa på. Och man kan inte slösa tankar på att fundera hur snabbt andra springer och vilka bra vägval de tar utan man ska ha fokus på att göra sitt eget bästa. Det är det man kan påverka. Jag tror att alla skade- och sjukdomsproblem jag har tampats med på under de senaste åren spelar sin roll i varför jag allt för ofta har låtit de ovannämnda tankarna ta över. Jag har inte kunnat tävla så mycket, vilket gör att rutinerna inte finns där så naturligt och självförtroendet är inte så bra som den en gång varit. Viljan att göra ett bra lopp har lätt blivit lite för stark och fört tankarna bort från det väsentliga- själva orienteringen. Men jag jobbar på det, huvudet ska hållas kallt i framtiden!;)
Nästa helg har vi Tiomila-läger i Stockholmstrakterna med IFK. Då ska jag göra allt för att bara komma ihåg hur himla kul det ärr att få orientera (vilket inte är så svårt) men fram för allt lita på att jag nog kan, det gäller bara att använda sig av sina förmågor och inte slarva. Farten finns i benen och formen känns bra och stigande, nu gäller det alltså ”bara” att få tekniken på sin plats även på tävling!
Kirsi
[morgan_share_buttons]
